Jag trodde redan att det värsta var förbi. Tyckte att jag började ha koll på vardagen, klarade av enkla hushållssysslor på ett ben och hann till och med börja träna lite armstyrka. Men, men...så skulle då stygnen tas bort och foten vridas ner i 90 grader och gipsas på nytt. Att ta bort 20 stygn var visserligen obehagligt, men inget oöverkomligt. Men när vaden vreds ner i nästan 90 grader från att ha varit gipsad i "ballerinaställning" i tre veckor ville jag helst amputera vaden. Och de följande tolv timmarna blev ett rent helv.....2 Burana 600, 2 Panacod och morfinliknande värkmedicin och ingenting stoppade smärtorna. Ibland sprang jag runt, runt på kryckorna i mörkret, ibland satt jag, ibland låg jag och stundvis satt jag med telefonen i handen och tänkte att nu ringer jag första hjälpen.
Jag har alltid haft en hög smärttröskel, men det här var nog på gränsen till vad jag klarade av. Nu hoppas jag bara på att det ska börja gå åt rätt håll igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar