Mamma på vift

Aldrig smakar det så bra med veckoslut som när man har varit på jobbresa. Denna gång styrde jag kosan mot Jakobstad. Vilken fin stad! Som jag brukar, packade jag ner löpskorna och hann med en länk trots att det blev sen kväll innan jag var framme. Dessutom råkade det vara konstens natt, Spotlight, i stan, så jag fick njuta av mingel, musik och butiker som hade öppet till kl. 23! Hittade också världens bästa inredningsbutik...... och det var inte bra för min pengabörs. Men borta bra - hemma bäst!

Individen bakom prestationen

"Guldmedaljer är i verkligheten inte lagade av guld, utan av svett, beslutsamhet och en massa träning" är mottot på Christoph Treiers hemsida. Jag kan inte låta bli att skriva några rader om just den här insikten. För ju äldre jag blir, destu mer intresserad blir jag av individen bakom prestationen. Framgångsrika chefer, fina titlar och utnämningar och medaljer i all ära, men vem är människan bakom alla dessa? Ännu under min studietid och i början av arbetslivet var jag ganska naiv och förvånades över hur vissa människor kunde hålla så fina presentationer, tal och framföranden? Hur kunde de veta så mycket och vara så kunniga? Människor på höga poster. Idag vet jag bättre. Att det krävs timmar och åter timmar för att ta sig så långt. Framföranden som kanske har planeras i flera dagar innan, kurser i presentationsteknik, erfarenhet.......you name it. Chefsposter kommer inte heller gratis på posten. Gift med en dylik vet jag vad jag talar om. Arbetsdagar som aldrig tar slut, ständig närvaro, avbrutna semestrar, långa resor och många nätter hemifrån. Krav som aldrig tar slut.

När det gäller idrott och prestationer har jag aldrig behövt vara så naiv. Jag har själv prövat - jag vet vad det handlar om. Det är kanske därför jag blir så irriterad på människor som fränt uttalar sig om hur dåliga finländarna är i olika sportgrenar. Gör det bättre själv vill jag ropa! För den som inte har tränat år ut och år in, dag efter dag, timme efter timme vet inte vad det krävs för att vara framgångsrik. Man behöver inte ens sikta på guldmedalj, det räcker gott och väl med bronsmedalj för att känna blodsmaken i munnen, mjölksyran i benen och svetten i pannan......

Pustar ut!

Pustar ut efter tredje veckan på jobb! Kroppen skriker efter sömn och huvudet är tomt. Det tar tid att igen vänja sig vid heltidsjobb, fritidsaktiviteter, handla, byka, städa i racerfart....Men äntligen helg! Efter E:s ridtimme kokar jag en kopp kaffe och sätter mej i växthuset och beundrar skörden. Ha en skön helg ALLIHOP och njut av sommarens sista dagar!

En kväll i augusti...

.....gick jag ner till växthuset och plockade massvis med körsbärstomater och gurka. Förtillfället mognar det mer tomater än vi hinner äta upp! Men mums vad gott - nästan som godis!

.....sprang jag iväg på en kvällslänk när de små grynen somnat. Jag fick njuta av augustimånsken och vackra vyer. Kl. 22.15 då jag var hemma igen var det beckmörkt!

.....avslutade jag kvällen med att koka dagens kräftfångst. Älskar doften av nykokta kräftor!

Att våga släppa taget

Alla som har barn vet hur svårt det är. Att våga släppa taget och ge frihet, men samtidigt finnas där på tryggt avstånd. Skolstarten har fört med sig nya rutiner för oss nu då E själv ska göra sig klar på morgonen, fixa morgonmålet och klä på sig själv, ta sig till taxin och komma ihåg att låsa ytterdörren....släcka lamporna, ta med sig skolväskan och passa tiden....Samma procedur på eftermiddagen då hon kommer hem till ett tomt hus.

Den första skoldagen följde jag henne till taxin och fammo mötte henne på eftermiddagen. Den andra skoldagen skulle hon få pröva på att själv ta sig till taxin. Jag lovade ringa kl. 8.15 då hon skulle börja klä på sig ytterkläderna och traska iväg. Tre gånger hann hon ringa innan dess och fråga ifall hon inte NU redan kunde gå till taxin. Följande dag ringde hon bara en gång innan jag hann meddela att det var dags. Alla gånger hon ringde hörde jag att gråten inte var långt borta och att hon var rädd. Jag bet ihop tänderna och fortsatte jobba. 

Jag vet att det nog kommer att gå bra. Jag kunde ha väntat hemma idag tills taxin kom, men jag vill visa henne att hon klarar mer än hon tror. Jag vill lära henne att klara sig själv, att lita på sig själv, att tro på sig själv. Däremot har jag lovat henne att alltid svara i telefonen om hon ringer och behöver hjälp – ja, jag får till och med släpa med telefonen på toaletten, för att hålla vad jag lovat....det kan ta år att bygga upp ett förtroende, men man kan förlora det på mindre än en sekund. I kafferummet säger en mamma att hon aldrig fick sin dotter att gå ensam till skoltaxin. Jag har aldrig gett den tanken en chans – att det INTE skulle fungera.

Tokiga?

 Jag vägrar släppa semesterkänslan trots att semestern är slut och skolorna börjar imorgon. Det är ju fortfarande varma och rätt så ljusa kvällar. Havsvattnet är varmt och ingenting går upp emot augustikvällar på stugan med månsken och stjärnhimmel. Dessutom är luften klar och det känns betydligt skönare och lättare att springa än i juli. I helgen som gick  fick vi terassen på loftet klart och släpade ut fyra stycken korgstolar och ett bord med båten....plus lite bräder, madrasser, dynor och förstås de sedvanliga kassarna med för mycket mat och kläder......och på söndagen packar vi igen ner alla kläder, gammal mat som jag tror att vi ska äta upp i veckan och lastar in i båten. För att sedan bära upp allt från båten, in i bilen och så är det dags att packa upp allt hemma igen. Tokiga? Lite grann - men jag lovar att det är värt besväret!

Semesterminnen

Går igenom bilderna från semestern och kan inte förstå hur tiden går så fort då man är ledig. Men så gjorde vi ju så mycket skoj också. Som att delta i minimaraton på Hitis. Förlorade segern med fem sekunder!

Lata dagar på stugan med lite fiske. Fick till och med några flundror att röka.

 

Byggde (!) vår vana trogen en liten terass på övre våningen. Tror att det blir favoritstället på stugan.

 

Var på bröllop i Sibbo. E och T tillsammans med bästa kusinen och mommo. T blev uppbjuden hela kvällen lång och höll mest till på dansgolvet!

 

 

 

 

Kärlek vid första ögonblicket

Jag har länge drömt om att få besöka Gotland och uppleva allt det vackra som man har hört talas om att finns på ön. Då vi i somras firade 10 år som lyckligt gifta packade vi väskorna och drog iväg till den magiska ön. Det var nog kärlek vid första ögonblicket från det att jag steg i land. De branta klipporna, fåren, vallmon som blommade, alla gårdsbutiker, loppisar och vackra stränder...Visbys mysiga gator i innerstaden och alla små butiker, cafeér och restauranger. Vi besökte bland annat Fårö som är känt för de vita sandstränderna och raukarna. Vi hyrde ett Gotlandsruss, som jag dyrt och heligt lovat E och T att vi skulle göra, och så försökte vi på några dagar se och uppleva så mycket av ön som möjligt. Här vill jag bo när jag blir pensionär! En gammal herrgård, några Gotlandsruss i stallet på gården och så en egen gårdsbutik med egenhändigt tillverkade produkter.

Skriv på bloggen...

Snälla, skriv på bloggen om det här.....sa någon en varm juli-natt när vi hade tömt faten på kräftor och drack tequila. Så jag tänkte att jag ska berätta om vår årliga "happening". För det är nämligen så att denna happening redan har blivit en tradition - ända sedan vi för fem år sedan flyttade in i huset har vi varje sommar samlats i slutet av juli eller i början av augusti för att tillsammans med våra vänner spela volleyboll och äta kräftor. Vi blir fler för var år som går och i år tror jag att vi har 16 vuxna och ungefär lika många kids. Det börjar vara svårt att hålla koll på alla.....Men vi har roligt.  Och vi spelar så svetten rinner och många är de som inte följande dag får händerna över huvudet på grund av sjuka muskler. Några smärre skador brukar det också bli - ni vet när 30-plussare tar i som aldrig förr och glömmer att man inte är 20 år längre......

I vårt gäng finns det både elitidrottare och vanliga motionärer, men alla spelar på lika villkor. Lagen lottas ut och resultaten skrivs in i excel varje år. Efter matcherna blir det bastu och barnen spelar fotboll. Framåt kvällen blir det kräftor och annat smått och gott. Och värden lovar att vi tar det nästa år igen bara hälsan håller i.....och gästerna lovar att nu tusan ska vi börja träna för att vara i form i nästa år. Idrott när det är som bäst!