fredag 25 oktober 2013

Längtar efter endorfiner

Värken har gett med sej och vaden börjar tycka att det är ok att befinna sej i den nya ställningen. Jag har börjat träna upp vänstra lårmuskeln som helt och hållet har försvunnit på tre veckor. Det är inte särskilt inspirerande att göra de här övningarna varje dag, men jag vet att det är nödvändigt. Jag saknar ENDORFINERNA, SVETTEN I PANNAN och HÖG PULS. När E igår kväll åkte iväg till skidtunneln för att inleda skidsäsongen, kändes det verkligen ruttet att veta att jag tidigast i februari får plocka fram mina egna skidor.....och det lär inte bli så långa och svettiga pass då heller. När vi hälsade på vår "gamlafammo" härom dagen frågade hon mej försiktigt - nu ska du väl inte ändå springa något mer efter det här?...  och jag såg rädslan i hennes ögon och lät bli att vara ärlig.

NJUT AV HELGEN!

tisdag 22 oktober 2013

Bakslag


Jag trodde redan att det värsta var förbi. Tyckte att jag började ha koll på vardagen, klarade av enkla hushållssysslor på ett ben och hann till och med börja träna lite armstyrka. Men, men...så skulle då stygnen tas bort och foten vridas ner i 90 grader och gipsas på nytt. Att ta bort 20 stygn var visserligen obehagligt, men inget oöverkomligt. Men när vaden vreds ner i nästan 90 grader från att ha varit gipsad i "ballerinaställning" i tre veckor ville jag helst amputera vaden. Och de följande tolv timmarna blev ett rent helv.....2 Burana 600, 2 Panacod och morfinliknande värkmedicin och ingenting stoppade smärtorna. Ibland sprang jag runt, runt på kryckorna i mörkret, ibland satt jag, ibland låg jag och stundvis satt jag med telefonen i handen och tänkte att nu ringer jag första hjälpen.
Jag har alltid haft en hög smärttröskel, men det här var nog på gränsen till vad jag klarade av. Nu hoppas jag bara på att det ska börja gå åt rätt håll igen.

torsdag 17 oktober 2013

Jämt sugen!


Läste här om dagen i tidningen "Juoksija" att en operation medför ett kataboliskt tillstånd i kroppen och att en effektiv återhämtning förutsätter att man äter tillräckligt. Kroppen behöver speciellt mycket proteiner och speciellt i mjölkprodukter finns gott om "bra proteiner". Problemet är det jag inte blir så där VRÅLHUNGRIG som då man tränar, utan är istället sugen på något smått HELA TIDEN. Jag har märkt att det blir något sött å gott varje kväll och matportionerna blir istället mindre.....Sitter och bläddrar i mina receptböcker som jag tidigare knappt har hunnit ögna igenom och planerar att testa varenda ett recept. Hur ska detta sluta :) Men skrämmande nog har mitt vänstra ben redan efter snart tre veckor krympt ihop så pass mycket att man med blotta ögat ser att det är betydligt smalare än det högra benet!

Annars så flyter dagarna ihop och jag är inte alltid riktigt säker på vilken veckodag det är eller dagens datum. Rätt så skönt. Jag slipper planera morgondagen i detalj för att hinna med och kan gå omkring i pyjamas dagen lång om det känns så. Och så har jag härliga vänner som ser till att jag kommer utanför husets väggar och luftar på mej!

söndag 13 oktober 2013

Vackert just nu


Sommaren är en fin årstid, men hösten är nog nästan min favorit med alla fina färger och klar luft. Det är inte så mycket jag kan göra utomhus, men med hjälp av flickorna plockade jag en höstbukett som får pryda köksbordet. Jag får njuta av den istället! Och så har vi bakat och kockat för hela slanten. Från rullstolen försöker jag dirigera det hela - akta den heta plåten, vispa ordentligt, mät upp 3 dl socker.....och efteråt ser det ut som om en bomb skulle ha slagit ner i vårt kök!

Nu har jag klarat mej utan värkmedicin i två dagar och känner mej mycket piggare. Man blir så jäkla trött av alla piller! Jag har sovit minst 12 timmar per natt de senaste veckorna - men förstås har jag vaknat titt som tätt och försökt hitta en bekväm ställning. För några nätter sedan drömde jag att jag sågade bort gipset, sprang iväg på en runda, kom tillbaks och limmade fast gipset igen så ingen skulle märka något :)

torsdag 10 oktober 2013

Jag lever!

Jag har överlevt operationen och allt har gått bra! Sedan barnsben har jag hatat allt vad som har med sprutor och blod att göra, men man tycks vänja sej vid allt. Varje dag i två månader framöver måste jag få en spruta i magen med bloduttunnande medicin för att förhindra blodpropp i benet. Tillsvidare har jag inte vågat sticka mej själv, men vet att jag borde lära mej det...

Då jag kom till sjukhuset i Åbo blev jag placerad i ett isolerat rum. Jag förstod inte alls vad det handlade om, förrän en sjuksköterska kom och talade om för mej att mina provresultat var positiva och att jag alltså har fått en "sjukhus-bobba" från Grekland. Därför såg alla sköterskor ut som ufo:n som kom och pratade med mej, dvs de hade skyddskläder på sej. Men operationen kunde genomföras och min läkare sa att akillessenan aldrig skulle ha läkt utan operation, den var helt förstörd. I december (!!) får jag börja träna att gå på foten igen....då finns det säkert inget annat kvar under gipset än hud och benstomme :(

Förtillfället har jag ganska mycket värk och måste vara sängliggande några dagar till så att såret läks ordentligt. Sedan får jag igen ta mej fram i rullstol och på kryckor. Ett helt annorlunda liv än vad jag har varit van med. Igår kväll när jag låg i sängen och läste godnattsaga för flickorna sa E: "Hördu mamma, du ska veta att du kommer att bli ganska tjock när du bara ligger hela tiden, men du behöver int vara orolig, du blir nog smal igen sen när du börjar springa...."

måndag 7 oktober 2013

Ögonblicket innan

T hade lyckats dokumentera ögonblicket innan det sa pang i min akillessena! Imorgon kl. 14 ska jag äntligen infinna mej på operationsbordet. Jag har fått vänta en vecka på alla provresultat - läkarna ville vara säkra på att jag inte har fått någon sjukhusbobba från Grekland. En vecka av värk, speciellt på förmiddagarna, innan jag har kommit igång ordentligt. Säg det onda som inte för med sig något positivt! Det finns inte längre någon i vårt hus som ropar "maaammaaa...." påklädning, tandborstning, tallriken och glaset i diskmaskinen...allt går som på räls efter en veckas träning!

fredag 4 oktober 2013

Fången

Jag känner mej fången - som om någon har bundit fast en stor kägla runt min fot och håller mej instängd. Ibland hoppar jag på kryckor, ibland tar jag mej fram i rullstolen och ibland ålar jag fram på golven med hjälp av armarna. Mommo har hjälpt oss med vardagsbestyren - hon lagar mat, tömmer diskmaskinen, byker, stryker, packar utflyktsväskor och städar kaninburen. Jag gör vad jag kan i min takt - ibland sviker tålamodet och jag tänker skit också, det får vara. Sedan tar jag mej samman igen och knägar på. För första gången idag efter hemresan hade jag lust att ögna igenom våra foton. Här några semesterminnen!






tisdag 1 oktober 2013

En mardröm

OM någon hade berättat för mej att jag kommer att komma hem från vår Greklandssemester i rullstol och att det behövs en hiss för att få mej ombord på planet, så hade jag inte trott på det. Länge trodde jag att det hela var en MARDRÖM och att jag snart skulle vakna upp. Allt började så bra - 30 grader värme, sol från en klarblå himmel och lata dagar vid poolen. Motion i lagom mängd - morgonlänk, vattengymnastik mitt på dagen och så ett gympass på eftermiddagen. Livet log och vi njöt. Tills det plötsligt small till på ett gympapass. Jag trodde att jag sprang in i väggen eller krockade med någon, fattade inte alls vad som hänt. Kröp ut ur salen och förstod att benet var kaputt. Personalen på hotellet fick fram en rullstol och så bar det av till sjukhuset. Något värre har jag aldrig sett - smutsigt, rörigt och ett enda kaos av skrikande människor. Jag kände hur paniken kom krypande, men försökte hålla mej lugn för flickornas skull. Där satt jag  - med kläder våta av svett och en akillessena som gått av. Fick benet gipsat och skrev under ett papper att jag flyger hem på egen risk med gipsat ben (risk för blodpropp). Nu väntar jag på operation och med löftet att kanske kunna ta mina första löpsteg om ett halvt år!