Omväxling i vardagen

För att få lite annat att tänka på än streching och styrketräning följde jag med E till stallet. Skönt att komma ut och få frisk luft och roligt att se vilka framsteg E har gjort under hösten. Men jag skrämde nog nästan livet ur häststackarna då jag kom inhoppande i stallet med mina kryckor. 
- Går du redan? Nej, och åter igen nej, svarar jag. Jag kan ta mej fram utan kryckor en liten bit om jag håller benet rakt ut åt sidan. Jag kan stå rakt med båda benen under mej, men mer än så tillåter inte hälsenan. Två till tre timmar per dag håller jag på och tränar (sedan jag fick gipset borttaget har jag satt ner ca 35 timmar på hälsenan) och minst lika många timmar behövs det till. Nu börjar jag förstå vad en elitidrottare menade då hon sa att rehabiliteringsträningen är mycket tyngre än vanlig träning. Och inte bara tyngre...i mitt fall också smärtsam. "Det som inte dödar, härdar". Det får vara mitt motto en tid framöver.

Pojkflickan

-Brmmmm...hörs det från rummet. Favoritfärgen är blå. Hatar klänningar, kjolar och "plingpling" som mamma och storasyster älskar. Håret ska vara fastsatt i en stram hästsvans, inga krusiduller, rosetter eller hårspännen. Lägger märke till alla traktorer, bilar och motordrivna fordon som rör sej i närheten och ropar alltsom oftast från baksätet "kör hårdare mamma". Egentligen är jag inte så förvånad över att alla teckningar som fröken ritar föreställer bilar, långtradare, bärgningsbilar, brandbilar.....

Jag och mina (o)vänner!

 

Vi har tillbringat mycket tid tillsammans - sprutorna, foten och jag. Nu säger jag bye, bye till sprutorna och skulle vilja göra det med foten också. Om jag spretar med tårna så mycket jag kan är det här max vad foten böjer sej. På kvällen är foten lite mera samarbetsvillig, men på morgonen är vi tillbaka igen vid startsträcket. Värsta svullnaden har lagt sej, men fortfarande vill jag inte riktigt få på en sko på foten.

 

 

 

Hårdare än sten

Imorgon har det gått en vecka sedan jag fick gipset borttaget. Det tog två dagar innan jag vågade se på benet och fyra dagar innan jag försiktigt vågade känna på vaden. Det var ingen trevlig syn  - ett magert ben, torkat och skrynkligt skinn och ett fult sår. Men det värsta var nog inte det. Att ha en hälsena som är två cm för kort känns inte sådär jätte-hejsan. Om jag tänjer fyra gånger om dagen (och då ska jag ta i så att ögonen tåras enligt min läkare) så kan jag få hälsenan en mm längre per dag. Man behöver inte vara så jätte-duktig på matematik för att räkna ut hur länge det kommer att ta innan jag kan gå igen. Nu efter sex dagar går fortfarande inte hälen i golvet. Men jag kämpar på....akillessenan är hårdare än sten men det är jag oxå ;)

Ullmax och Polypro

Igen var det dags att bekanta sej med Ullmax-kollektionen för i år och det blev ett ivrigt manekängande här hemma. För kommande vintersäsong behövs det igen nya underställ, strumpor och mössor. Jag blev särskilt förtjust i det nya understället av Polypro som har blivit väldigt populärt. Den låga vikten kombinerat med god fukttransport och bra passform är några av de egenskaper som har gjort materialet populärt. Men materialet är känsligt för dragkedjor så man måste tvätta kläderna i tvättpåse för att skydda dem. Jag tror bestämt att jag ska testa ett sådant underställ.

En kladdis är aldrig fel

 

 

 

När vinden viner runt knuten och regnet smattrar på rutan passar det bra att röra ihop en KLADDKAKA. Här mitt favoritrecept - världens enklaste och snabbaste och godaste!

KLADDKAKA:

4 msk kakao
2 ägg
3 dl socker
1,5 tsk vaniljsocker
0,5 tesked salt
1,5 dl vetemjöl
1 dl rypsolja

Sätt ugnen på 175 grader. Rör ihop allt och in i ugnen ca 25-30 minuter. Servera med vaniljglass å njuut!

Försök och misstag

Man lär sig genom sina MISSTAG. Jag satt och lekte och prövade mej fram med bloggens layout och plötsligt hade jag lyckats radera flera inlägg! Men jag lärde mej något nytt och är klokare nästa gång!

Jag har börjat nedräkningen tills jag får ta bort gipset - sju dagar kvar! Och åtta sprutor kvar, 34 pick har jag so far fått i magen och börjar känna att det snart får vara nog. Och så har jag gjort det som man absolut INTE ska göra. Nämligen googlat och läst om alla som brutit hälsenan och sett på alla otäcka sår och hemska, smärtsamma rehabiliteringsprocesser. Läst om hur smärtsamt det är att börja tänja ut den alltför korta akillessenan...Men tills dess gör jag lydigt mina lårmuskelövningar och HOPPAS på att kunna slänga mina kryckor till julen! De grekiska kryckorna är ingen souvenir som jag tänker spara iallafall.