Idag har jag suttit två timmar och sett på medan E och T har varit på redskapsgymnastik. Normalt skulle jag säkert ha utnyttjat tiden och löpt ett antal kilometrar i det fina vårvädret. Men, men...nu har jag gått omkring med en strålande smärta i svanskotan i två veckor och ingen läkare har tillsvidare hittat en förklaring till smärtan. Nästa vecka kommer bilderna från röntgen, kanske, kanske inte, finns det en förklaring där. Det otäcka är att inte veta vad smärtan beror på och mängden smärtstillande medel som jag har varit tvungen att äta den senaste veckan har för länge sedan överstigít den mängd jag normalt konsumerar på flera år. Tänk om man skulle förstå hur lyckligt lottad man är varje morgon man får vakna utan några krämpor och smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar