Trodde att jag drömde då jag på lördag morgon vaknade utan
att ha ont NÅGONSTANS. Är det så här det ska kännas? Vågar jag stiga upp?
Kommer smärtan tillbaka? Fysioterapin har hjälpt och jag börjar tro på att det
går åt rätt håll. Ännu på lördagen lät jag bli att löpa och njöt istället av
det fina vädret utomhus med barnen. Ja, förutom förmiddagen då vi följde med E
på hennes första tävling i redskapsgymnastik. Jag blev alldeles paff då vi kom
in i gymnastiksalen och publiken satt uppradad längs väggarna och i mitten stod
två domare. I mitt stilla sinne tänkte jag att det är oansvarslöst som förälder
att låta sin dotter ställa upp i en sådan här tävling utan att veta vad det
handlar om. Jag hade ingen aning om VILKA övningar som skulle göras, HUR de
skulle göras och i övrigt har vi inte varit så aktiva heller vad gäller
redskapsgymnastiken...Men där stod hon sedan, vinkade till publiken och domaren
som om hon inte hade gjort annat och fortsatte med kullerbyttor framlänges- och
baklänges, hjulningar, över bommar och upp i repen. Jag vågade knappt titta.
Hon slutade på sjätte plats av tio och var nöjd med sin uppvisning.
På söndag morgon kunde jag inte hålla mej längre. Snörade på
mej löpskorna och körde iväg till Åbo och Braheloppet. Jag ville testa kroppen,
se var jag står efter alla motgångar. Det gick okej – ingen rekordtid och
nästan en minut sämre än ifjol – men jag kunde springa utan att det gjorde ont
någonstans. Och det nöjer jag mej med i det här skedet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar