hade jag friheten att ge mej ut på ett löppass alldeles ensam trots att jag hade båda ungarna hemma och ingen annan vuxen i huset! "Mamma vi vill inte gå ut, vi stannar hemma, far du bara". Sagt och gjort, jag gav mej iväg på en 12 km:s runda och flickorna stannade ensamma hemma. Halvvägs var jag tvungen att ringa och kolla att allt var ok, och jo, ingen saknade mej. Konstig känsla. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på vad allt som kunde hända. Men jag har aldrig varit en hönsmamma och kommer knappast att bli det heller. Jag har aldrig oroat mej över hur barnvakterna klarar sej då jag inte har varit hemma, aldrig har jag heller dikterat hur någon ska sköta mina barn då jag inte jag finns tillhanda. Tycker att var och en får göra på sitt sätt. Jag tror också att det handlar om att våga släppa KONTROLLEN, lita på att någon annan klarar det lika bra som en själv och framförallt att lita på sina barn. Ska bara tillägga att då jag öppnade ytterdörren hör jag hur T vrålar från vinden "Maaammmma, jag har klippt mej i fingret".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar