För att få lite annat att tänka på än streching och styrketräning följde jag med E till stallet. Skönt att komma ut och få frisk luft och roligt att se vilka framsteg E har gjort under hösten. Men jag skrämde nog nästan livet ur häststackarna då jag kom inhoppande i stallet med mina kryckor.
- Går du redan? Nej, och åter igen nej, svarar jag. Jag kan ta mej fram utan kryckor en liten bit om jag håller benet rakt ut åt sidan. Jag kan stå rakt med båda benen under mej, men mer än så tillåter inte hälsenan. Två till tre timmar per dag håller jag på och tränar (sedan jag fick gipset borttaget har jag satt ner ca 35 timmar på hälsenan) och minst lika många timmar behövs det till. Nu börjar jag förstå vad en elitidrottare menade då hon sa att rehabiliteringsträningen är mycket tyngre än vanlig träning. Och inte bara tyngre...i mitt fall också smärtsam. "Det som inte dödar, härdar". Det får vara mitt motto en tid framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar