Alla som har barn vet hur svårt det är. Att våga släppa
taget och ge frihet, men samtidigt finnas där på tryggt avstånd. Skolstarten
har fört med sig nya rutiner för oss nu då E själv ska göra sig klar på
morgonen, fixa morgonmålet och klä på sig själv, ta sig till taxin och komma
ihåg att låsa ytterdörren....släcka lamporna, ta med sig skolväskan och passa
tiden....Samma procedur på eftermiddagen då hon kommer hem till ett tomt hus.
Den första skoldagen följde jag henne till taxin och fammo
mötte henne på eftermiddagen. Den andra skoldagen skulle hon få pröva på att
själv ta sig till taxin. Jag lovade ringa kl. 8.15 då hon skulle börja klä på
sig ytterkläderna och traska iväg. Tre gånger hann hon ringa innan dess och
fråga ifall hon inte NU redan kunde gå till taxin. Följande dag ringde hon bara
en gång innan jag hann meddela att det var dags. Alla gånger hon ringde hörde
jag att gråten inte var långt borta och att hon var rädd. Jag bet ihop tänderna
och fortsatte jobba.
Jag vet att det nog kommer att gå bra. Jag kunde ha väntat
hemma idag tills taxin kom, men jag vill visa henne att hon klarar mer än hon
tror. Jag vill lära henne att klara sig själv, att lita på sig själv, att tro
på sig själv. Däremot har jag lovat henne att alltid svara i telefonen om hon
ringer och behöver hjälp – ja, jag får till och med släpa med telefonen på
toaletten, för att hålla vad jag lovat....det kan ta år att bygga upp ett
förtroende, men man kan förlora det på mindre än en sekund. I kafferummet säger
en mamma att hon aldrig fick sin dotter att gå ensam till skoltaxin. Jag har
aldrig gett den tanken en chans – att det INTE skulle fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar