Tyst kunskap

Igår i stallet då jag hjälpte T att sadla av hästen och hon frågade mej hur jag vet att man ska göra si och så slog det mej hur mycket tyst kunskap man egentligen bär på. Nu har jag inte sadlat och tränslat av en häst på säkert 20 år, men kunskapen fanns där. En färdighet som jag inte har lärt mej genom att ta ridlektioner, utan genom att hänga med min kusin i stallet och se henne göra det otaliga gånger. – Hur vet du mamma vilka som är tjuvar på tomatplantorna och hur vet du att det är ett abborrnät som hänger på väggen? Ja vet det för att jag har sett min pappa plocka ”tjuvar” från tomatplantorna sedan jag var liten och jag vet att det är ett abborrnät som hänger på väggen och inte ett flundernät för att jag otaliga gånger har hängt med min farfar (som var sjöman) och pappa på sjön och fiskat. Jag har rott ut nät, redlat nät och rensat fisk. Jag ser med blotta ögat att maskorna i nätet är för små för att kunna vara ett flundernät. 

Jag hoppas innerligt att jag ska kunna föra vidare min tysta kunskap till de efterkommande. Tänker på hur mycket värdefulla färdigheter jag har lärt mej bara genom att alltid få vara med som barn, alltid lika nyfiken och villig att testa på och lära sej. Minns med ett leende på läpparna hur pappa hemma på gården ivrigt tränade med mej för att jag skulle lära mej backa med släpvagnen, hur vi övade på att byta däck på bilen, hur han lärde mej köra båtsnurran och jag lärde mej det mesta om luftskruvar, chokar och sura motorer som inte vill starta....Jag har nog alltid varit lite av en pojkflicka och så var jag förstås ”pappas flicka” som alltid hängde med honom. Han lärde mej slå in spikar och såga bräden, jag var hans hantlangare då han tapetserade och lade panel på väggarna.