Bättre sent än aldrig

Jag hann aldrig med en återblick om hur maratonloppet gick, då vi genast körde iväg till goda vänner i Västanfjärd efter loppet. Men bättre sent än aldrig. Så här var det: vädret var perfekt, ca 17-18 grader och kroppen kändes utvilad och lätt. Jag körde hårt första halvan och sprang med farthållarna som hade 3.30 inskrivet på sina gula ballonger. Vi pratade och hade så bra stämning att jag knappt märkte då jag hade sprungit halva sträckan. Då låg vi till och med under måltiden 1.45. Att farthållarna var vältränade män i trettioårs-åldern kan väl knappast ha påverkat min fart....:)

Men sedan tappade jag kontakten med de övriga i gruppen och benen blev tunga, styva och svåra att få kontroll över. Insidan av låren började skvava och jag fick blåsor som gjorde ont. Resten av loppet sprang jag ensam och nu gick det trögt. Sluttiden visade 3.44 då jag sprang i mål. Jag vet ju att det krävs långa länkar (mer än mina tre) för att springa ett maratonlopp, men jag har varit osäker på hur mycket och långt jag vågar springa utan att min skada i ryggen/svanskotan ska ge sej till känna. Jag kände ingenting i ryggen under loppet och nu tre dagar senare känns det fortfarande bra. Det är det bästa priset ifall jag igen kan springa utan smärtor!